Bakgrund/ändamål:
Dobermann är den enda tyska hundras, vars rasnamn anknyter till
sin första kända uppfödare: Friedrich Louis Dobermann
(1834-1894). Förutom som uppfödare var han verksam som skatteindrivare,
rackare och stadens hundfångare med laglig rätt att infånga
alla kringströvande hundar. Från denna depå handplockade
han särskilt skarpa hundar för avelsbruk. De s k "slaktarhundarna",
som redan vid denna tid kunde betraktas som en tämligen homogen
"ras", utgjorde troligen den främsta
grunden för dobermannrasen. Dessa hundar, en slags föregångare
till nutida rottweiler, uppblandade med en schäfervariant från
Thüringen, som var svart med roströda tecken. Från nämnda
blandning hundar framavlade han på 1870-talet dobermann, som vid
denna tid erhöll sina bruksegenskaper, både som vakt-, gårds-
och sällskapshund. Den användes flitigt som polishund och
fick därför benämningen "gendarmerihund". Vid
jakt användes den främst för rovdjursbekämpning.
Mot denna bakgrund var det nästan självklart att dobermann
redan i början av 1900-talet officiellt blev erkänd som polishund.
I avelsarbetet eftersträvas en medelstor, kraftig och
muskulöst byggd hund, som trots den substansfulla kroppen uppvisar
elegans och ädelhet. Den är synnerligen lämplig som sällskaps-,
skydds- och brukshund såväl som
familjehund.
Helhetsintryck: Dobermann är en medelstor, kraftig och muskulöst
byggd hund. Genom sina eleganta linjer och stolta hållning, sitt
temperament och beslutsamma uttryck motsvarar den idealbilden av en
hund.
Viktiga måttförhållanden: Kroppen skall vara nästan kvadratisk, vilket gäller framför allt hanhunden. Kroppslängden (från bröstbenet till sittbensknölen) skall hos hanhundar inte överskrida mankhöjden med mer än 5% och hos tikar med högst 10%.
Uppförande/karaktär:
Dobermann skall till sin karaktär vara vänlig och fredlig.
Den är mycket trogen sin familj och barnkär. Eftersträvansvärt
är måttligt livligt temperament, samt måttlig skärpa
och retningströskel. En dobermanns goda följsamhet och arbets
glädje samt prestations- förmåga, mod och hårdhet
bör även beaktas.
Rasen skall också ha en balanserad uppmärksamhet på
omvärlden och stor vikt skall läggas vid självsäkerhet
och oräddhet.
Huvud:
Skallparti: Skallen skall vara kraftig och i proportion till kroppen.
Sedd ovanifrån har skallformen av en avhuggen kil. Hjässans
tvärlinje skall framifrån sett löpa nästan vågrätt
(hjässan skall vara plan) och alltså inte slutta mot öronen.
En nästan rak linje skall löpa från nosryggen till pannbenet
och sedan bilda en lätt rundning mot nacken.
Ögonbrynsbågama skall vara väl utvecklade utan att vara
framträdande. Pannfåran skall knappt vara synlig. Nackknölen
skall inte vara påfallande markerad. Huvudets muskler skall vara
kraftigt utvecklade.
Stop: Föga markerat stop, men likväl fullt synligt.
Nostryffel: Nostryffeln skall vara väl utvecklad, mer bred än
rund och med stora näsborrar utan att i sin helhet vara framträdande.
Hos svarta hundar skall nostryffeln vara svart, hos bruna får
den vara brun.
Nosparti: Nospartiet skall vara i proportion till skallen och skall
vara kraftigt utvecklat och djupt.
Munnen sträcker sig bakåt ända till molarerna. Nosen
skall också vara bred i partiet kring övre och undre framtänderna.
Läppar: Läpparna skall ligga stramt an mot käkarna. De
skall vara mörkt pigmenterade, hos bruna hundar får pigmenteringen
vara något ljusare.
Käkar/tänder: Över- och underkäkar skall vara kraftiga
och breda. Saxbett med 42 normalstora tänder vilka skall motsvara
tandformeln.
Kinder: Framifrån och ovanifrån skall huvudets flata sidor
inte verka utstående.
Ögon: Ögonen skall vara medelstora, ovala och mörka.
Hos bruna hundar får de vara något ljusare. Ögonlockskanterna
skall vara åtliggande och väl behårade.
Öron: Öronen skall vara högt ansatta och bäras upprätt
och kuperade till en längd som passar till huvudet. I länder
med kuperingsförbud bedöms okuperade öron
likvärdigt. De skall vara medelstora med den inre kanten liggande
slätt an mot kinden.
KUPERING AV ÖRON OCH SVANS ÄR FÖRBJUDEN I SVERIGE !
Hals:
Halsen skall vara av god längd och stå i proportion till
kropp och huvud. Den skall vara torr och muskulös och bilda en
uppåtstigande elegant böjd linje. Hållningen
skall vara mycket ädel och stram.
Kropp:
Manke: Manken skall i synnerhet hos hanhundar vara kraftigt utvecklad.
Dess höjd och längd bestämmer rygglinjens lutning mot
korset.
Rygg: Ryggen skall vara kort, fast, ha god bredd och vara muskulös.
Ländparti: Tikar får ha något längre ländparti.
Kors: Korset skall slutta svagt, nästan omärkligt från
korsbenet mot svansfästet. Korset verkar därmed väl avrundat
och skall varken vara plant eller påfallande sluttande.
Det skall ha god bredd med kraftig muskulatur.
Bröstkorg: Bröstkorgens längd och djup skall vara i proportion
till rygglängden. Bröstdjupet med dess lätt välvda
revben skall nästan nå halva mankhöjden. Bröstet
skall ha
god bredd och ett utpräglat förbröst.
Underlinje: Från bröstkorgens bakre del till bäckenet
skall buken vara tydligt uppdragen.
Svans: Svansen skall vara högt ansatt och kuperas varvid två
svanskotor behålles. I länder där svanskuperingsförbud
utfärdats förblir svansen kvar naturlig.
Extremiteter:
Framställ:
De kraftigt utvecklade frambenen skall från alla sidor sett vara
nästan raka, dvs stå lodrätt mot marken.
Skulderblad: Skulderbladen skall ligga tätt an mot bröstkorgen,
vara muskulösa och täcka övre delen av bröstkorgen.
De skall vara väl tillbakalagda och så snedställda
som möjligt, med en vinkel mot den vågräta kroppslinjen
på ca 50°.
Överarm: Överarmen skall vara av god längd och ha god
muskulatur med en vinkel till skulderbladet på ca 105-110°.
Armbåge: Armbågen skall vara väl åtliggande,
inte utåtvriden.
Underarm: Underarmen skall vara kraftig, rak och ha god muskulatur.
Dess längd skall stå i proportion till kroppslängden.
Handlov: Handloven skall vara kraftig.
Mellanhand: Mellanhanden skall vara kraftig, framifrån sett rak
och från sidan sett med endast en antydan till vinkel (högst
10°).
Tassar: Tassarna skall vara korta oclh slutna. Tårna skall vara
välvda (kattfot), klorna korta och mörka.
Bakställ:
Sedd bakifrån verkar dobermann på grund av sin kraftiga
bäckenmuskulatur bred och rund över höfter och kors.
De muskler som löper från bäckenet till lår och
underben ger också en bra bredd på låret, knäpartiet
och underbenet. De kraftiga bakbenen skall vara parallella.
Lår: Låret skall ha samma längd och bredd med kraftiga
muskler. God vinkel vid höftleden. Vinkeln till den vågräta
kroppslinjen skall vara ca 80-85°.
Knäled: Låret och underbenet bildar tillsammans med knäskålen
den kraftiga knäleden, som skall vara vinklad i 130°.
Underben: Underbenet skall vara medellångt och i proportion till
bakbenets totala längd.
Has: Hasleden skall vara medelkraftig och parallell. Underbenets vinkel
mot mellanfoten vid hasleden skall vara ca 140°.
Mellanfot: Mellanfoten skall vara kort och stå lodrätt mot
marken.
Tassar: Baktassar som framtassar.
Rörelser:
Rörelserna har stor betydelse både för prestationsförmågan
och det exteriöra hehetsintrycket. De skall vara elastiska, eleganta,
fria och vägvinnande. Frambenen
för kroppen med långa steg framåt och bakbenen ger
det nödvändiga påskjutet i ett långt, markvinnande
och fjädrande steg. I trav sätter hunden den ena sidans
framben och den andra sidans bakben i marken samtidigt. Stor fasthet
i rygg, ledband och leder är nödvändigt.
Hud: Huden skall överallt vara stram och väl pigmenterad.
Päls:
Pälsstruktur: Pälsen skall vara kort, hård och tät.
Den skall vara slät och blank och av samma kvalitet överallt.
Underull är inte tillåtet.
Färg: Färgen skall vara svart eller brun med roströda,
skarpt avgränsade och rena tecken. Roströda tecken skall finnas
på nospartiet, kinderna och övre ögonbryns bågarna,
på strupen, som två fläckar på bröstet,
på mellanhänderna, mellanfötterna och tassarna, på
insidan av bakbenen, på sittbensknölarna, runt anus samt
på svansens
undersida.
Storlek: Mankhöjd: Hanhund 68-72 cm Tik 63-68 cm. Medelstorlek eftersträvas.
Vikt: Hanhund ca 40-45 kg. Tik ca 32-35 kg.
FEL: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Helhetsintryck: Avsaknad av könsprägel och massa. För lätt, för tung, för högställd. Klen benstomme.
Huvud:
För kraftigt, för smalt, för kort och för långt
huvud. För djupt eller för grunt stop. Ramsnos. För starkt
sluttande hjässlinje. Klen underkäke. Runda, sneda eller ljusa
ögon. Bulliga kinder. Lösa läppar. Utstående eller
djupt liggande ögon. För högt eller för lågt
ansatta öron. Öppna mungipor.
Hals: Något kort eller för grov hals. Hjorthals eller för lång hals (oproportionerligt). Alltför mycket löst halsskinn, hakpåsar.
Kropp:
För svag rygg, sluttande kors, svank- eller karprygg. För
mycket eller för litet välvda revben, otillräcklig bröstbredd
och bröstdjup. Ryggpartiet som helhet för långt.
Otillräckligt utvecklat förbröst. För högt
eller för lågt ansatt svans. För mycket eller för
litet uppdragen buk.
Extremiteter:
För litet eller för mycket vinkling i fram- och bakställ.
Lösa armbågar. Ben eller leder vars längd och läge
avviker från standarden. Tåtrång eller tåvid
benställning. Kohasighet, hjulbenthet eller trångt bakställ.
Lösa eller platta tassar. Förkrympta tår. Ljusa klor.
Pälsstruktur: För lång, för mjuk, glanslös, vågig eller gles päls. Kala fläckar. Större hårvirvel, i synnerhet på kroppen. Underull.
Pälsfärg: För ljusa, oskarpa eller orena fläckar. För mörk mask. Stora, svarta fläckar på benen. Knappt synliga eller för stora bröstfläckar.
Uppförande/Karaktär: Bristande självförtroende. För hetsigt temperament, för stor skärpa. För hög eller för låg retningströskel.
Mankhöjd: Mankhöjd, som med högst 2 cm avviker från den i standarden angivna.
Rörelser: Ostadiga, ofria och trippande rörelser samt passgång.
DISKVALIFICERANDE FEL:
Helhetsintryck: Uttalad brist på könsprägel.
Ögon: Gula ögon (rovfågelsögon), olikfärgade ögon.
Bett: Överbett eller tångbett, underbett. Tandantal som understiger tandformeln.
Pälsstruktur: Utpräglat långhårig eller lockig päls. Anmärkningsvärt tunnhårig päls eller päls med större kala fläckar.
Pälsfärg: Vita fläckar.
Uppförande/Karaktär: Ängsligt, skyggt, nervöst eller aggressivt uppförande eller karaktär.
Mankhöjd: Mankhöjd som över- eller understiger den i standarden föreskrivna med mer än 2 cm.
Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
Kommentar:
Färg: Blå färg finns sedan 1994 inte angiven som tillåten i standarden. Färgen accepteras dock fram till 1999-01-01.